Det handlar om Njal som bor på en gård där det uppstår tvister. Njals söner Skarpheden, Grim och Helge har lurats att döda Hoskuld som är en bonde. Hövdingen Flose som är hans släkting samlar ett gäng och stormar Bergtorshval, Njals gård, för att hämnas. De gör så gården börjar brinna samtidigt som Njals familj försöker göra upp en förlikning.
Utdraget består av ett gammaldags språk som är typiskt för den äldre svenskan. Till exempel ”Nu skall vi ge akt på vad de ämnar sig till” är inget vi skulle säga idag till vardags och är idag utbytt mot andra ord för att berätta det Flose sa. Det är kort och rakt på sak i dialoger mellan karaktärerna. Man får inte veta så mycket om karaktärerna och några specifika personbeskrivningar görs inte, vilket är typiskt för epoken. Man får istället under tidens gång genom handlingar i berättelsen, reda på hur de är och agerar. Berättelsen ger som läsare en direkt blick på situationen och innefattar inte den psykologiska biten, det är handlingar som ger berättelsen bredd och tar den framåt.
Ett annat typiskt drag är moralen som fanns då. ”Öga för öga, tand för tand” är ett välkänt citat som beskriver det man levde efter. Gjorde man en sak fick man tillbaka lika mycket. Här fanns inget utrymme för att förhandla. Det var att storma rätt fiender, hade någon gjort något dumt mot någon kunde man bara förvänta sig att bli stormad och få en armé efter sig. Det var krig som gällde. Ingen rättslig förhandling eller liknande som vi har idag. Man ansåg att om någon hade gjort fel hade man rätt att döda vem och vad man ville. De hade ingen specifika regler som de följde.
Man var kort på känslor och utelämnade det jobbiga. Blev det en jobbig situation var det bara att ta det så. Njal säger till sin gårdsfogde: ”Nu skall du lägga märke till, var vi två lägger oss, och hur jag ordnar det om oss, för jag ämnar inte flytta mig från stället, hur mycket röken och branden än plågar mig. Då kan du något så när veta, var du har att söka efter våra ben.” Han förklara alltså att brinna inne är något som han accepterar och inte tar på så stort allvar i att han ska dö. Istället lämnar han känslorna bakom sig och förklarar konkret varför och hur han gör för att göra det praktiskt för gårdsfogden. Ett mycket typiskt drag som återspeglar moralen från den hårda medeltiden.
Vid ett flertal tillfällen nämner de i olika sammanhang, något om den kristna tron. Vid den här tiden hade kristendomen ett allt större inflytande i den nordiska medeltiden. När Flose står mellan valet att antingen bränna familjen inne eller ge upp och då säger han som argument till sitt beslut: ”Det andra är att sätta eld på huset och bränna dem inne, men då får vi mycket att svara för inför Gud, för vi är ju själva kristna män.” Här visar han att den kristna tron hade satt större spår i hur de betedde sig och vad de ansåg var rätt att göra för sin anknytning till kristendomen.
Berättelsen är baserad mycket på den nordiska medeltidens livsstil och miljö. Hur fiender attackerad varandra och hur man agerade. Eftersom den är baserad på hur de levde är det på grund av det som berättelsen är uppbyggd på just det sättet. Hade utgångspunkten varit på ett helt annat sätt, hur samhället var uppbyggd, hade berättelsen sett ut så istället.
Gud va fint skrivet! En sak vi har gemensamt är att den kristna kyrkan hade en stor inflytan på folket. En skillnad mellan våra epoker är att ni skriver mycket om gudar som huvudpersoner medan vi skriver mer om hjältar och riddare.
SvaraRaderaEn sak våra epoker har gemensamt är att den kristna kyrkan hade en stor inflytan på folket.